Jonnas resa till friheten

Se också:
Porträtt från Ådalen del 2: Harry och nyfikenheten
Porträtt från Ådalen del 3: En kärlekshistoria

En dag i juni satte sig göteborgstjejen Jonna Jinton i sin bil och körde hundra mil norrut. För att aldrig återvända. 

De tjugoen första åren trampade hon gatorna i och kring Göteborg. Egensinnig redan då. Stod långa stunder på Götaälvbron, med vinden i håret, för att se soluppgången. Pilade hem under håltimmarna, sökte lugnet i lägenheten på Stampgatan intill norra Ullevi. Inte direkt asocial, men gärna ensam. Ett av de sista göteborgsminnena: med vännerna på Picknickfestivalen, en röd filt och vindruvor, kex, salta pinnar, rödvin, solglasögon… det bländvita leendet.
Strax därefter var hon borta.
Vännerna gjorde sina 2000-talssaker: asienluffen, New York, utbildningen, tankarna på avhandling. Framtiden pekade sitt normerande finger mot det surdegsbakande urbana livet, kafékulturen, bostadsrätten och kanske, om lyckan stod en bi, mot världen. Men har nån hört nåt om Jonna Jinton? Det var år sen hon syntes till.

Tydligen var det så, eller är det bara en skröna, att hon en kväll i juni satte sig i bilen och körde hundra mil norrut? Till en plats mitt i ingenstans där ingenting finns. Och att åren gick och att hon inte återvände till sin barndoms stad? Inte en enda gång! Men hon har ju bloggen. Vad var det hon skrev i januari, under en överväldigande kall och klar stjärnhimmel?

”Lördagkväll och jag ränner runt i Grundtjärn i pannlampa och mormors gamla jacka. Vad gör ni ikväll?”

Och några månader senare, i april:

”Det känns som jag upplever våren för första gången i mitt liv.”

061012

Frånvaro är närvaro någon annanstans. Den enes periferi är den andres centrum. När en 21-årig göteborgstjej som heter Jonna Jinton under sensommaren 2010 började publicera yrvaket naturlyriska blogginlägg från Grundtjärn i det inre av Ångermanland, strax söder om lapplandsgränsen, framstod hon för de flesta som ett exotiskt polarväsen, ett slags modern fäbodstinta i marginalen. Hon nakenbadade. Hon tappade björkarna på deras sav. Hon högg ved. Hon for omkring i skogsdjupen och över berghällarna som ett moln i byxor. Hon stretade med det nya liv hon gåtfullt beslutat sig för att bygga flera mil från närmaste samhälle. Och den växande skara människor som följde hennes blogg, tusentals unika besökare varje dag, insåg snart att hon var i full färd med att förvandla periferin till centrum också i deras värld. De utspridda byar där hon under den första tiden tog tillfälliga jobb för att få ihop till brödfödan – Myckelgensjö, Mellansel, Bredbyn, Junsele, Näsåker – synliggjordes för läsekretsen som när osynligt bläck växer fram ur pappersarket. Som när man sitter och snurrar globen i Google Earth och lustfyllt störtar ner mot det öde världshavet, zoomar och zoomar och zoomar och inser att det är ju en ö där nere, zoomar ytterligare och ser en hel arkipelag och städer och – på med street view – snart står man på en livlig gata mitt i ett levande kvarter. Ett annat centrum. En annans centrum.

Nåja, nu ska vi inte överdriva. De få husen i Grundtjärn och den relativt björnrika storskogen runtomkring kan väl inte med några demografiska mått kallas centrum. Men när Jonna Jinton började dokumentera sin nya vardag träffade hon i alla fall mitt känslomässiga centrum. De första åren av mitt journalistiska liv tillbringade jag, som lokaltidningsreporter, längs dessa småvägar i västra Ångermanland där kommungränser, länsgränser och landskapsgränser löper genom markerna utan att någon kan hålla reda på dem. Som om ingen riktigt brytt sig om att reda ut dem.
Så satt jag då, i min storstad, och tillät stundtals Jonna Jintons blogg av blåvioletta bergskammar, gula starrängar och varmt solmålade skogsbryn, bli min projektionsyta mot ett annat liv, en annan möjlig tillvaro. En göteborgstjej skickade varje dag förrädiskt vackra vykort från djupet av min ångermanländska barndomsbygd, en plats så undanskymd från allfartsvägarna att knappt någon varit där, och sa: här bottnar man i sig själv.
Nej, så sa hon inte. Hon sa: här bottnar jag. Det är en viktig distinktion.
Men varför gjorde hon det?
Jag tog tåget till Sollefteå via Sundsvall och följde därefter, tidigt en vårmorgon, hennes detaljerade körinstruktioner mot nordväst längs blöta skogsvägar i lånad bil: två mil längs den grusvägen och sedan höger i en ödslig t-korsning och ytterligare två mil och sen vänster och ett par mil till. Och där stod hon plötsligt, i tamburen till sin stuga, tillsammans med femåringen Nanook.
Jag minns, från bloggen naturligtvis, när hon köpte honom hösten 2010. En några veckor gammal korsning av labrador, golden retriever och flatcoated retriever. Sommaren och sensommarens första smekmånader i Grundtjärn var över, stugan hade börjat krascha under hennes fötter och en vinter hon aldrig skulle glömma var på väg.
Den elfte oktober 2010 skrev hon:

”Jag fick välja vilket namn han skulle ha på stamtavlan. Då blev det `Nanook of the Northern Lights´.”

Dagen efter, den tolfte oktober, publicerade hon sitt livs första bilder av ett mäktigt norrsken som sprakade över hela svarta himlavalvet. Det skulle bli många fler. Frågan är om någon svensk dokumenterat så många norrsken som Jonna Jinton gjort de senaste fem åren, från sin nedsläckta del av världen. Från sin naturligt upplysta del av världen.

Jo, det var en kväll i juni Jonna Jinton åkte hundra mil norrut. Till sin mammas barndomshem i Grundtjärn, där Jonna under sin uppväxt då och då tillbringat några sommarveckor. Men när den här ovanligt långa sommaren var över hade hon fattat ett livsavgörande beslut. Hon skulle stanna. Hon var 21 år och kände att hon under många år levt fel liv på fel plats. Nu, när hon fixade med fönster, hjälpte gammelmorbror Tage bära in ved, gick över sommarängarna, blev det uppenbart för henne att hon inte skulle klara av att återvända till Göteborg.
– Det här var ”the missing piece”. En helt annan Jonna vaknade till liv, någon jag ville vara, säger hon nästan fem år senare, när hon serverar kaffe och nybakade bullar.
De första månaderna i Grundtjärn blir ett naivt och rakt igenom lyckligt äventyr. Sopbilen kommer varannan vecka. DHL vet aldrig hur de ska leverera sina paket. Hon plingar konstant i cykelns ringklocka för att skrämma bort björnar. Varmvatten hämtar hon vid behov hos Tage. Han finns ju i närheten, spettar ner brevlådan, sätter upp en antenn på taket, tar med henne på de första skogsbilturerna. ”Man tittar efter älg, man bara småpratar”, skriver hon förundrat på bloggen. De såg en ”fjolårskalv”. Det första året sätter hon citationstecken kring mängder av ord som ännu inte landat i henne, som hon likt en blyg lingvist smakar på. Det är ”skarsnö” över ”lägdan”. Hon lär känna folk i Myckelgensjö och blir inbjuden på ”blöte”.
– ”Blöte”… jag trodde det skulle bli en fyllefest, haha, det låter ju så.
I stället får hon se en lokal variant av ”dopp i grytan” tillredas: älgkött i vit- och kryddpeppar, färdigkokt när köttet släppet från benen och simmar i buljongen, rotfrukter i separat vatten…
Samtidigt pratar folk i byarna om vintern.
– Vintern är på väg, sa de. För mig var det bara ord. Jag hade inte varmvatten i mitt hus, ingen dusch, ingen tvättmaskin och bara vedeldning. Ändå förstod jag inte vad som skulle komma.

Likt en antropolog kommenterar hon de olika åtgärder hon får hjälp med av välvilliga vänner från grannbyarna, som om de mest vore ceremoniella. Någon monterar extra helljus på hennes nyköpta gammvolvo ”så jag ska kunna se allt vilt när mörkret kommer”.
Den 23 augusti möter hon björn för första gången. Redan i slutet av augusti börjar hon frysa inomhus, hon lär sig elda. I början av september sjunker toaletten ner i golvet och strax senare upptäcker hon att köksgolvet också sjunker av fukt. Snart börjar skorstenen ryka in.
Den 9 september 2010:

”(…) antagligen har avloppsröret gått sönder. Sist men inte minst small det i el-ledningen, så nu finns det ingen ström. Det rinner vatten från kylskåpet och maten blir dålig. Jag hoppas verkligen att det kan komma en elgubbe hit i morgon och fixa detta snabbt. Det är väldigt mörkt här just nu. Nu måste jag sluta skriva, snart tar batteriet slut på datorn och routern.”

Ett stort renoveringsprojekt tar sin början, allt rivs upp. En hantverkare muttrar och svär under flera dagar i hennes hål i golvet. En dag reser han sig upp och säger: ”Nu åk ja him. Å int komme je tillbaka”. Samtidigt kommer den första stora tunga snön. I början av november är det drygt tjugo minusgrader. Jonna lägger isolering i hålen på torpargrunden och skottar upp snön längs husets väggar för att täta. För en stund försvinner golvdraget. I december vaknar hon nätterna igenom med åtta grader inomhus. Minus trettioåtta utomhus. Hon och Nanook värmer varandra. Allt handlar om ved, om att elda. Hon skrapar bilrutor och fipplar med motorvärmaren med stelfrusna fingrar. Tre mil till Junsele för att handla det nödvändiga och värmen hinner aldrig riktigt bli varm, andedräkten tar fysisk form vid varje andetag. Dygnen handlar för några månader om eldningsstrategier:

”Man kan ju ställa klockan och gå upp och elda på natten, men eftersom elden slocknar så snabbt får man gå upp varje halvtimma för att man ska slippa stå och blåsa ner i kaminen och hålla på att riva tidningspapper. Veden är fuktig också så det tar lång tid innan det verkligen blir bra eld. Jag hoppas att det kommer bli bättre på något sätt. Jag blir så trött av att frysa hela tiden (…). Förutom att det har varit kallt så har det varit en ganska härlig dag ändå.”

Hur förunderligt livsgnistan återvänder när det ljusnar efter en lång vaknatt. Inte vid något tillfälle vill hon ge upp, flytta hem. Och till slut, efter några falska lockrop, kommer våren på riktigt. Solens strålar värmer. Ett halvår till nästa vinter. Då ska hon vara förberedd.
Initiationsriten är avklarad.

”Det känns som jag upplever våren för första gången i mitt liv.”

Det är våren 2011. Och det är exakt sextio år sedan Birger Norman, intill de många sågverk som förr låg en bit nedströms Ångermanälven, skrev:

Marskvällarnas blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris”

061014

De flesta av oss har upplevt beslutsamhetens förlösande kraft. Den är förgänglig och därför så välkommen när den bär. Vilka vägar var det som sammanstrålade i Jonna Jintons liv sommaren 2010, som gav henne den nödvändiga skjutsen? Varför var Göteborg fel och Grundtjärn rätt? Jonna Jinton har ofta kommenterat på sin blogg hur svårt hon med ord har att förklara, att besvara den frågan som många vill ha svar på. Det är därför hon fotograferar, säger hon. Bilderna brukar övertyga: morgonens spegelblanka sjöutsikt till exempel.
Men med ord…
– När jag gått ut gymnasiet flyttade jag till Örebro med min pojkvän för att plugga till socionom. Första skoldagen var som att springa rakt in i en vägg. Alla var superpeppade omkring mig över att de skulle börja på universitet. Efter första samlingen stängde jag in mig på toaletten och grät. Jag hade köpt dubbelsäng i Varberga med en kille jag inte var kär i, jag påbörjade en treårig utbildning jag inte ville gå… Jag kände att jag höll på att sabba mitt liv.
Jonna hade alltid bejakat sin ensamhet. Att komma först hem efter skolan, till en tom lägenhet, var aldrig långtråkigt utan mysigt, ett andningshål. Inte var hon rakt igenom ensamvarg, men om en kompis ringde…
– Att umgås med folk avbryter min…
Hon hejdar sig, tassar kring vad hon vill säga.
– Jag har alltid haft ett så starkt inre liv. Visst kan jag vara jättesocial också, men det har nästan aldrig hänt att jag suttit hemma och känt att nu – nu – bara måste jag ringa någon.
Efter några veckor lämnade hon Örebro och pojkvännen och flyttade tillbaka hem till Göteborg. Men en känsla, som vuxit sig starkare sedan livspassionen slocknade någon gång vid 16 års ålder, höll på att ta överhanden. Allt kändes kravfyllt: jobb hon sökte men inte fick, utbildningar hon inte ville gå, vännernas långresor som hon inte hade råd med.
– Vad var meningen med allt? Skulle jag stå och vänta på en spårvagn varje morgon, skynda som en myra, bli som en robot? Jag bodde i centrala Göteborg, men kände mig aldrig som en storstadstjej. Jag satt mest hemma, spelade dataspel och fantiserade om hur annorlunda allt hade varit om jag växt upp på en bondgård.
Drömmen om Grundtjärn gjorde sig påmind. Hon hade inte varit där många gånger, max någon vecka per sommar, men då hade hon fått det bästa: glass med varm hjortronsylt hos gammelmorbror Tage, barfotaspring på skogsstigarna.
– Det var en romantisk dröm för mig, de bilder jag hade med mig var enbart de positiva, säger hon. Men de var inte fel! De signalerade något viktigt till mig.

När jag hör henne prata, och när jag läser hennes betraktelser om naturens små ting, påminns jag om en fin man som en gång skrev om en mätarlarv:

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad”

Han, Werner Aspenström, skrev också:

”Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.

Grip halmstrået som finns inom
räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.”

– När jag släppte taget om alla måsten kände jag rent fysiskt hur jag öppnade upp mig för livet. Att flytta hit till Grundtjärn, att våga, visade mig hur mycket som är möjligt. Jag har mitt trädgårdsland, jag får se saker växa, jag har en hund, världens vackraste stjärnhimmel och nu börjar jag också få ordning på min smyckestillverkning. Alla dessa stunder i naturen ger mig så mycket, sena vinternätter under norrskenet, juninätter som jag tillbringat i skogen. De är så magiska så ingen kan ana. Jag känner mig på något vis räddad. Och jag känner mig, även om jag inte har några pengar, som världens rikaste.

”När jag skrev denna bok, eller i varje fall det mesta av den, levde jag ensam i skogarna, en mil från närmaste granne, i ett hus jag själv byggt vid stranden av en skogstjärn, benämnd Walden Pond…”

Skulle Henry David Thoreau ha bloggat från sin berömda skogstjärn i Concord om han levt idag? Jag tror faktiskt det. Han skulle inte ha kunnat låta bli.
Han hånar i och för sig den, redan vid mitten av 1800-talet, nyhetsknarkande människan:

”En man kan knappt ta en halvtimmes lur efter middagen utan att vid uppvaknandet lyfta på huvudet och fråga: `Några nyheter?´ Efter en natts vila äro nyheterna lika nödvändiga som frukosten. `För Guds skull berätta mig vadhelst som hänt någon människa var som helst på jordklotet!´”, ironiserar han.

Å andra sidan förklarar han redan på sidan ett i sin bok, liksom i ett självmedvetet facebookinlägg, att läsaren nu måste förbereda sig på en hel del navelskåderi, men enbart därför att ”grannar och bekanta visat stor nyfikenhet för detta mitt sätt att leva”.
Skulle han, som Jonna Jinton, accepterat sponsrade blogginlägg?
Jag passar på att läsa ”Skogsliv vid Walden” (1854) i samband med att jag besöker Jonna Jinton. Idén kändes först krystad. Hon intellektualiserar inte sina upplevelser, hon politiserar inte – åtminstone inte uttalat – sitt sätt att leva. Men när jag efter intervjun med henne fortsätter läsa i boken häpnar jag över hur väl dess kapitelindelning stämmer överens med alla de teman som spontant dök upp under vår långa pratstund: ”Bostad, kläder och uppehälle”, ”Var jag levde och vad jag levde för”, ”Ljud”, ”Ensamhet”, ”Besök och gäster”, ”Skogssjöarna”, ”Djuren som grannar”, ”Dammen under vintern”, ”Vår”. Allt går att bocka av i den lista av ämnen som är uppenbart betydelsefulla för Jonna Jinton i hennes vardag. Den här texten kunde ha skrivits utifrån Waldens kapitelindelning.
Och deras upplevelser och tolkningar är ibland skrattretande lika:

Jinton: Det skolan lärde ut intresserade mig inte så mycket, jag anser att man kan lära sig allt man vill på andra sätt också. Annars stöps alla i samma form. Man utgår från att alla ska tänka likadant och lära sig samma saker, när vi faktiskt är helt olika och unika.

Thoreaux: En kurs i historia… vad är det mot den vetenskap som består i att alltid ha ögat öppet för allt som omger oss. Vill du nöja dig med att vara endast en läsare, en forskare, eller vill du vara en skådare?

Jinton: Det som finns här omkring mig är allt vad jag behöver.

Thoreaux: När man skaffat sig nödvändigheterna, finns det ett annat alternativ än att sedan skaffa sig överflödigheter, och det är att verkligen börja leva.

Jonna Jintons blogg har vuxit i popularitet genom åren i Grundtjärn, liksom intresset för de smycken hon och hennes mor tillverkar. Hennes väsenslika uppenbarelse, hennes John Bauer-estetik, har dessutom börjat locka blomsterförsedda friare till hennes dörr, människor läser tecken i bloggen. Det förutsätts att hon behöver ”ett handtag”. Ibland blir det obehagligt. En morgon låg en tysk man i sovsäck utanför dörren.
– Han hade packat upp en flaska champagne, choklad och presenter. Någon hade sett honom gå längs vägarna dagen innan, men vi visste inte var han var på väg. Jag sprang till mamma i pyjamas, säger Jonna och ryser vid minnet.

Just det. Mamma Jinton bor numera i ett hus en liten bit från Jonna i Grundtjärn. Något som fått många nättroll att gå till avsevärda attacker. Hennes skogsliv är inte tillräckligt äkta, det är en bluff, ett spel för galleriet. Människor blir särskilt intresserade av autenticiteten: exakt hur mycket ved har hon huggit själv? Hur långt ligger egentligen Grundtjärn från ”civiliserat” liv? Vilken är hennes ”prestation”?
Jag tittar på Jonna Jintons späda kropp på andra sidan bordet, och sedan på hennes grova händer. För blotta ögat ser jag att de händerna hanterat ved, kyla och verktyg i ett antal år nu. Hur mycket ved? Hur många graders kyla? Ingen aning.
En dialog från hyllade indie-filmen ”Frances Ha” (2012) dyker upp för mitt inre. Den där Frances lakoniskt konstaterar:

”Visste du att Thoreau var en mammagris? Hon bodde strax intill”.

Och visst var det så. Den man eftervärlden så gärna vill betrakta som en total eremit ska till och med ha låtit sin mor ta hand om smutstvätten. Men den som läser hans bok kommer också att inse att han inte dolde sanningen. Där berättar han, liksom Jonna Jinton på sin blogg, om människor han möter, om extrajobb han tar i byarna, om gästabud han ställer till med i sin stuga. Har hans tankar om ekologi, om samhällsutveckling, om sätten vi lever våra liv därför korrumperats? Eller är det som så ofta omvärldens ständiga längtan efter total renhet, perfekt karaktär, en klar brinnande låga, som för en stund sätter människor på piedestal – för att i nästa sekund kunna njuta deras förmodat hårda fall.
Hur äkta är Jonna Jinton, hur länge står hon ut?
Frågan tycks inte bekymra henne ur någon ståndpunkt som har med prestige och uthållighet att göra. Men svaret är: snart kanske hon, mot sin vilja, flyttar.
Och det av en anledning som ekar bekant genom den här regionens moderna historia. För människan måste väl maka på sig när kraft ska utvinnas ur naturen?
– Det planeras för 152 vindkraftverk rakt genom det här området, säger hon uppgivet. De är 210 meter höga, högre än Kaknästornet! Varje vinge är femtio meter! Ingen anar hur stort det är.
För första gången har Jonna Jinton, mer eller mindre mot sin vilja, blivit uttalat politisk på sin blogg. Hon förstår att vi behöver grön el. Men hon vet, bättre än de flesta, att en enorm vindkraftpark inte kommer att vara så tyst som de påstår.
– De vet inte vad tystnad är! De har inte hört hur bildäck mot gruset på andra sidan sjön dånar över bygden, de har inte stått under stjärnhimlen och hört blodådrorna pulsera inne i örat. Jag skulle aldrig mäkta med att bevittna en sådan enorm förstörelse av denna vackra natur och se mitt älskade Grundtjärn befinna sig i ett industriområde istället för i orörd vildmark. ”Grön el” ska tydligen åstadkommas genom att skövla skog och djurliv.

När författarinnan Kerstin Thorvall skrev ”När man skjuter arbetare” satt hon under en period i barndomsstaden Sollefteå, några mil nedströms Ångermanälven från Jonna Jinton. Det var ju i de här trakterna arbetare sköts 1931 och Ådalen blev riksbekant röd. Thorvall beklagade sig över de av vattenkraftverk tämjda älvarna. Dessförinnan, innan älvarna tämjdes, satt en annan författare på ungefär samma plats och skrev för första gången in Norrland i den svenska litteraturen. Pelle Molin skrev texterna som postumt utgavs som ”Ådalens poesi” och introducerade samtidigt vildmarksromantiken i Sverige, medan Olof Högberg, ytterligare några mil längre ned längs älven, skrev sitt stora norrlandsepos ”Den stora vreden”. Tillsammans skapade de det ”sagornas ådal” som alltid funnits parallellt med det röda Ådalen, som vimlar av mustiga skrönor, av naturmystik, oförklarliga väsen och den eviga kampen mot överheten. På så sätt har en ung kvinna från Göteborg, med sina nattliga fotoexposeér över dimhöljda ängar och midsommarnattsmystik, närmat sig en stolt tradition av berättare från Ådalen. Mer oväntat är att samma göteborgskvinna nu håller på att bli aktör i ett drama som är som hämtat ur klippboken från en av Ådalens mer moderna berättare, nämligen filmskaparen Lars Molin. För visst är det från Ådalens älvbrinkar han hämtat inspiration till många av sina ”tjurgubbar”, inte sällan komna till liv i skådespelaren Ingvar Hirdwalls skepnad. De som, likt ”Egon Nilsson” i tv-serien Tre Kärlekar, vägrar sälja sin gård till kraftbolagen och därmed sätter käppar i hjulen för kraftverksutbyggnaden.

Nej, inte skulle väl Jonna Jinton trilskas mot framstegskrafterna såsom en Hirdwall-karaktär?

Och sitter man och bollar med jordgloben i Google Earth så ser området kring Grundtjärn onekligen mycket lockande ut för en stor vindkraftpark. Ren vildmark.
Man zoomar och zoomar. Okej, några hus och byar finns här.
Man zoomar. Och så sitter hon där, som hon gjort i snart fem år nu, och håller upp dem en efter en mot kameralinsen: de uråldriga träden, kalvande vårisar, stjärntaket, myrstigarna, de orörda horisonterna, tystnaden…

”Följ tonen som tonar för dig”.

Vilket värde har medborgare Jintons plats på jorden. Och för vem?

Stefan Sjödin

Se också:
Porträtt från Ådalen del 2: Harry och nyfikenheten
Porträtt från Ådalen del 3: En kärlekshistoria

Annonser

25 reaktioner på ”Jonnas resa till friheten

  1. Oj, jag blev tagen av din text. Påminner dessutom lite om Jonnas egna sätt att skriva på något vis.
    Härligt bra 🙂

    Gilla

  2. Vilken underbar text! Ett av de bästa reportage jag läst. T.ex. ”Frånvaro är närvaro någon annanstans. Den enes periferi är den andres centrum.” Eller ”Hon for omkring i skogsdjupen och över berghällarna som ett moln i byxor.” Speciellt gillar jag hänvisningarna till olika författare. I reportaget blir hennes liv som en del av en större väv.

    Gilla

  3. Reblogga detta på Det Onda Goda… och kommenterade:
    Så vackert om Norrlands magiska landskap! Högst intressant om en människa som söker sig till att leva själv i en värld där många gråter avensamhet.

    Konsten att leva själv, leva med sig själv och uppskatta det egna jaget är få förunnat. Många lever ett helt liv utan att någonsin njuta av endast sitt egna sällskap. Jag njuter i båda världarna, både i Norrlands mäktiga tystnad och storstadens anonyma buller. Men på olika sätt och faktiskt gärna själv.

    Häll upp en kaffe och lös en livsresa som andas både hopp, styrka och en avundsvärd livsnjutning!

    Gilla

  4. Hej, jag hittade hit via Jonnas blogg. Så fantastiskt fint skrivet! Det är poesi…magi…jag famlar efter orden märker jag. Och ger upp. Men de sista orden tar jag med mig som en uppmaning: följ tonen som tonar för dig.
    Tack! ❤

    Gilla

  5. Bland det vackraste, klokaste, sannaste jag läst på länge!!
    …och plötsligt en insikt om var min egen berättarsträvan kan ha formats i grunden….
    Tack!

    Gilla

  6. Jag hittade hit via Jonnas blogg och det är jag tacksam för! Underbar text…som vacker poesi om människors vilja och om ett landskap som jag tror många längtar till. Men kanske få ändå skulle ha klarat av det Jonna har klarat! Du har i alla fall lyckats mer än väl att fånga hennes längtan och inre driv. Tack för fin läsning!
    Varma hälsningar,
    Gunilla

    Gilla

  7. Det här var det finaste reportaget jag någonsin läst.
    Jag lånade tidningen på biblioteket, mest för jag var nyfiken på att läsa om Jonna betraktad av någon annan eftersom jag följt henne länge. Det var SÅ mycket mer än ett annat perspektiv. Det var ett helt fantastiskt perspektiv, med språk, innehåll, bilder, liknelser, berättelser och tankar som berörde mig på riktigt. Efteråt bläddrade jag inte till nästa blad, så som man kanske gör med tidningar, utan jag blev sittandes en stund i solen utanför bibblan, känslofylld men samtidigt tom. Kanske för jag inte kunde avgöra om det var glada eller ledsna känslor, men starka var dem, och jag ville gråta. Sen gick jag in igen och lånade hem Skogsliv vid Walden. Tack!

    Gilla

  8. Fantastiskt skrivet och med en sån träffsäkerhet!
    Förstår att Jonna är glad över detta och fint att fler får läsa
    om henne!
    Tack för finaste läsningen på länge!
    Johanna

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s