Harry och nyfikenheten

Se också:
Porträtt från Ådalen del 1: Jonnas resa till friheten
Porträtt från Ådalen del 3: En kärlekshistoria

En sten i skogen. En överväxt stig. En dold mening. Det går inte att ha tråkigt, menar Harry Mohlund. Hur skulle vi kunna ha tråkigt?

Berättelserna klättrade omkring i lille Harry Mohlunds huvud. Han blev inte kvitt dem.
Tio år gammal och hjärnan fylld av de där förbaskade rösa. De mystiska stenrösa långt inne i skogen som ingen visste något om.
1920-tal i Helgum och vid köksbordet satt pappa Nils och farbror Alfred och surrade som vanligt. Mycket var det brist på i Norrlands inland vid förra seklets början – men knappast berättelserna, speciellt inte i en skogsarbetarfamilj. Speciellt inte i Helgum där skrönorna tycktes fara som kråkorna mellan husen; om kvinnor som blivit dränkta i avlägsna sjöar, om avrättningen på Gransjöåsen, om rallarnas framfart och om de vådliga fyllevandringama från Sollefteå.
Men stenrösa överskuggade allt.
– Jag var sjukligt intresserad av det där. De gamla gissade, men jag ville veta sanningen. Jag frågade alla jag träffade om de visste något, men icke…
Sanningen lät vänta på sig.
Harry Mohlund växte upp till man och började själv arbeta i skogen. Då och då stötte han på de märkliga stenformationerna; i vissa fall uppresta i ring och i andra fall bumlingar i hög.
Sanningen om dem fanns. Den existerade. Och om rätt människa kommit till Helgum vid rätt tidpunkt så hade han kunnat berätta. Om händelser som utspelats hundratals år tidigare. Om Gustav Vasas begär efter obygd mark. Om de bittra striderna mellan bönderna i Helgum – allmogen – och administratörerna på järnbruket i Graninge.
Om en tid då de svenska kungarna plötsligt bestämt sig för att begränsa norrlandsböndernas tillgång på land.
Men rätt person dök inte upp.
Historierna om stenarna fortsatte sväva mellan gårdarna i Helgum under 1900-talet, omöjliga att få bukt på. För att snart försvinna ur folks medvetanden.
Men de lämnade aldrig Harry Mohlund.
Han plockade ledtrådar ur träden.
Lade dem i en korg.
Bidade sin tid.

Den som promenerat i skogen, kanske djupt inne bland träden där ljuset bara stundtals silar genom vegetationen, och plötsligt stött på ett gammalt överväxt stenröse eller några stående stenar, vet att det är en speciell upplevelse.
– Man grips av en känsla av mystik, säger Harry Mohlund.
De liggande stenbumlingarna är natur. Vi ser dem överallt omkring oss. Och vi reflekterar inte över dem. Men en rest sten har fått ett tillskott av kultur. Och effekten – närvarokänslan – blir oväntat stark med tanke på att det orsakas av det dödaste av ting. Stenröset ger oss en försiktig klapp på axeln, säger: ”Här har människor gjort något som en gång i tiden ansågs viktigt. Vill du inte veta vad?”.
På sätt och vis är den stumma stenen den perfekta talaren, eftersom den ger utrymme för så mycket egen fantasi, så mycket kreativitet. Liksom alla stora mysterier avslöjar den samtidigt våra tankars begränsningar och våra tankars magnifika gränslöshet; vi har för få fakta för sanningen, men vi kan ända berätta hundratals historier om dessa stenar.
Utifrån våra egna erfarenheter börjar vi göra antaganden. De händer som en gång reste stenarna får liv, luften fylls av röster och tidens gång upphävs…
– När man står framför de här rösa undrar man vad personerna tänkte – de som byggde dem. De stackars jävlarna var väl tvingade. Drängar som förbannade både konung och lantmätare medan de kånkade stenar. Det tror jag i alla fall.
Harry Mohlund närmar sig sin nittionde födelsedag. Det blev han som lade pusslet, med hjälp från andra bybor. Om hans far och farbror nu suttit med honom vid köksbordet i Ärtrik kunde han ha berättat en hel del för dem om stenrösena kring Helgum.
Och inte bara ur fantasin.
Ordet som satte Harry Mohlund på rätt spår var Avvittringen.
– Du måste hitta en gammal karta från avvittringen. Men det där är för krångligt, det kan jag inte förklara. Du får söka information själv.
Så sa en lantmätare för några år sedan.
Och Harry Mohlund satte fart. Rigorösa efterforskningar tog honom än hit och än dit innan han till slut höll den i sin hand – en mycket gammal karta över Helgums socken.
Och där – igenkännandets sköna bekräftelse – fanns de utplacerade runtomkring Helgum, de stenrösen han redan sett, och andra rösen som han inte visste existerade. Men inte bara det. Nu fick han också hela berättelsen, fylld av konflikter och dramatik hundratals år tillbaka i historien.
– På medeltiden i Norrland, och ända in på 1500-1600-talet ägdes marken av den som bosatte sig på platsen. Det fanns liksom en nedärvd känsla för hur långt in i skogen man kunde gå och ta för sig av land, säger Harry Mohlund.
Ödesmarksskogarna i Norrland var helt enkelt inte mycket värda. Någon skogsindustri existerade inte och dessutom var det glest mellan byarna. Men år 1542 tog sig Gustav Vasa ton, då han skrev i det kungliga brevet att ”all obygd mark skall tillhöra mig, Gud och Sveriges krona”.
Med dessa rader började en process som kom att kallas avvittringen, och som påbörjades i Sverige ungefär hundra år senare. Det handlade om att skilja på böndernas mark och den mark som svenska kronan – konungen – skulle äga.
– Det fanns framför allt två orsaker till varför kronan ville komma åt marken. Dels hade järnbruken ett växande behov av skogsråvara och de hamnade oavbrutet i konflikt med byarna som hellre gjorde timmer än träkol. Så småningom kom också tankarna på att kolonisera Norrland och då ville kronan ha möjlighet att sälja mark till nybyggare, som de sedan kunde kräva på skattepengar.
På sina håll var det en smidig process, men i Helgum blev det en plågsam och utdragen historia eftersom näraliggande Graninge Bruk hela tiden flyttade fram sina positioner: de krävde mer mark medan helgumsböndema stred för sina rättigheter.
År 1756 påbörjades rösläggningen i närvaro av lantmätare och sockenmän. Man högg upp en fem meter bred gata runt hela Helgum, som markerade var allmogens mark slutade och var kronans mark tog vid. Där gatan gjorde tydliga riktningsändringar anlades olika former av stenrösen. Det vanligaste av dessa rösen kallades ”fem stena rå”, och i dess botten ristade arbetarna in en kungakrona samt rågångens riktning. Ristningama går fortfarande att se i de gamla stenarna.
– Inte var det bönderna själva som gjorde det där, säger Harry Mohlund. Jag tror det var drängar som fick slita. Det verkar så svårt att samla ihop alla de där stenarna för de stackars jävlar som skulle göra arbetet. Och tänk dig allt virke de högg ner runt hela socknen. Långt ute till skogs var det också.
Kort efter att rösläggningen färdigställts blev den ogiltigförklarad. Nya direktiv började gälla. Nya regler för bönder och bruk. Striderna om stenarna – och allt arbete – var förgäves.
Men allt det där har Harry Mohlund sammanställt i en skrift som han nu säljer till intresserade.
– Jag tryckte upp två tusen broschyrer. Men knappt hundra har velat köpa.

Den som blir nyfiken på en sten får aldrig tråkigt. Och Harry Mohlund, snart nittio, har aldrig haft tråkigt.
– Jag förstår mig inte på folk som har det. För, säger Harry Mohlund, allt är intressant.
En stig, ett hus, en sten.
En by förfaller långsamt, en åker växer igen, en sjö torkar och en människa dör. Men allt finns kvar – berättelserna lever och frodas ~ för dem som är villiga att se.

Se också:
Porträtt från Ådalen del 1: Jonnas resa till friheten
Porträtt från Ådalen del 3: En kärlekshistoria